Jag blir så trött av att läsa hur de som inte gör något kritiserar de som gör något för att de gör det på fel sätt.
Först var det den finlandssvenske prästen som visade en abortfilm för konfirmanderna och nu är det abortdemonstrationen utanför Pingstkyrkan i Jönköping.
Den finlandsvenske prästen blev prickad av sin biskop och Mats Selander, som var ansvarig för abortdemonstrationen i Jönköping, blir schavotterad av kristna bloggare. En bloggare kallar till och med Selander för "pucko" och anser att Selander inte ens är värd att kallas för människa.
Naturligtvis kan man diskutera lämpligheten i att visa abortfilm för konfirmander eller abortbilder för gudstjänstbesökare. Men alla ni bloggare som kritiserar dem som försöker göra något, varför blir ni inte lika upprörda över det verkliga problemet som ni blir över det sätt som det verkliga problemet presenteras på. Varför träder ni inte fram till försvar för den svagaste parten: det ofödda banet?
Ja, man kan med rätta tycka att visningen av filmen och bilderna är att våldföra sig på konfirmanderna och söndagsskolbarnen. Men de fick ju i alla fall födas. Och det fick även vi som för denna debatt i dag.
Stefan Svärd skriver i sitt läsvärda blogginlägg:
"Bibelns budskap är att vi inte ska döda. Jesus skärper detta budord i bergspredikan. Det handlar inte bara om att inte döda, det handlar också om att inte visa hat, vrede, bitterhet mot varandra, dödandets första steg. Budordet om att inte döda har av radikala kristna grupper under historiens gång tolkats som ett radikalt motstånd mot all användning av våld. Och i den kristna kyrkans historia har det alltid innefattat skyddet av det ofödda barnet. Det mest värnlösa livet som finns. Och där människor idag i hela västvärlden sorteras in i två grupper, önskade eller oönskade. De önskade får leva, de oönskade hamnar i sjukhusavfallet."
....."Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning - då är krisen total.
Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?"
Pelle Puloha skriver i sin blogg Basunen:
"Detta måste väl, även i den ljumma kristenhetens förlovade land, anses vara anmärkningsvärt! I en av Sveriges största pingstförsamlingar finns det äldste som tycker att abort är kvinnans ensak, en missionär som utför aborter och en pastor som tycker att detta ska ingen lägga sig i. Kyrkan har en kallelse att stå upp för de små, utsatta och försvarslösa, en kallelse att i ord och handling verka för att rädda dessa små människor från att dödas. Och i Smålands Jerusalem finns en församling som inte bara på sedvanligt manér ser åt annat håll när det bränner till utan som till och med försvarar dödandet. Att pastorn förväntas bli Sveriges nästa pingstledare gör knappast saken bättre. Så nog förtjänar situationen i församlingen att uppmärksammas."
Min poäng i detta inlägg är inte ett försvarstal för att visa abortfilmer för konfirmander eller visa abortbilder för söndagsskolbarn. Min poäng är till alla som sitter vid sidan av spelplan och kritiserar dem som spelar. Amvänd er frustration och er ilska till att skriva om försvar för det ofödda barnet. Och ännu bättre än att skriva är naturligtvis att göra något åt problemet.
peppebaron